mockenflock

Jag börjar gräva djupare i känslorna kring henne och börjar förstå saker mer och mer. Jag ligger fortfarande kvar på ett förälskningsstadie, men det sinar.

Helt plötsligt nu fick jag en äckelkänsla om henne. Att hon ligger med nån eller nått. Den kom som en blixt från klar himmel.

Jag längtar till dagen när jag verkligen vill släppa henne. Jag har mina funderingar och jag har vissa frågor jag vill lösa, men för det behöver jag inte ha henne i mig.

Det känns verkligen som att ett andra jag har blivit förlorat för mig.

Svårt att acceptera, kanske..................................

Jag har ingenting med henne att göra. Nu bestämmer jag mig tamefan för att släppa henne. Det har gått ett år nu. Ett förbannat jävla år, och vi hade inte ens nått tillsammans.

Det har gått ett år nu - jag har räknat. Det ligger bara några veckor fel. Och det går fortfarande knappt en minut utan att jag tänker på dig. :)

Jag ville bara älska dig, x. Tror jag. :) Men det visste du. Jag önskar att jag inte var nere i den avgrundskrets jag nu är i, det är lite svårt att gå igenom en djup olycklig kärlek efter att man varit djupt deprimerad, världsfrånvänd från alla människor, paranoid, till och från psykotisk och traumatiserad. Det är inte det jag vill prata om dock...

Jag vill väl inte prata alls.

Men saker lägger sig sakta men säkert, även om världen fortfarande skriker när jag tänker på att aldrig mer få ha kontakt med dig, du rörde upp något inom mig som jag aldrig kommer att kunna förklara. Jag har bara så svårt att förstå hur jag inte ska kunna ha kontakt med någon som jag känt något så djupt för! KAN DU FÖRKLARA?????

HAHHAHAAHHAHAHA

det är svårt att släppa människor som varit ens jag

det kanske inte går

När livet börjar kännas som en film och man vet om att allt man har framför sig redan är utspelat på ett sätt, att det redan har hänt, som att man redan har valt det - när kommer framtiden? Samt och efter allt detta svängt mellan liv och död så många gånger att man inte förstår vad som händer, när man verkligen inte tror att man kan ta något mer, så tar man mer.. Erfarenhet har jag, men särskilt världsvan är jag inte.

När kommer förändringen, i allt det här, som man väntat på? När bryter man sig ur mönstret och förstår varje hörn inom sig själv, när man lever i denna seglevade, utragna episoden av sitt liv? Jag förstår inte riktigt mina problem på djupet och jag vet inte heller om jag nånsin kommer att förstå allting fullt ut, men jag vet att det kommer att lösa sig. Och jag har aldrig känt mig så jävla rädd inför livet som jag gör nu. Inte ens när jag gått igenom psykoser och annat har jag känt något liknande överhuvudtaget.

Var är andra människor? Går de igenom samma sak? Sitter andra människor vid sina köksbord och tänker samma sak?



Men jag märker i alla fall att det jag skriver är precis lika osammanhängande som mitt liv, så allt stämmer alltså.

Är det inte konstigt att hela livets lycka är baserat på att se problem komma och lösa dem? Dag ut, och dag in?

Känns det inte... rätt meningslöst? Visst, har man en god lycka i allt det här, så visst, lev på förfan. Det känns bara konstigt.. Nu känns det ju bara konstigt beroende på hur jag ser det känslomässigt, men konstigt är det ändå.

Är det här inlägget Viktigt? För någon annan? Kanske. Viktigt för mig om det inte är viktigt för någon annan. Ja. Är det viktigt? Viktigt för någon annan? Kanske. Viktigt för mig om det inte är viktigt för någon annan.

Hur känns det att i 21 års åldern ha träffat den person som i sitt liv kommer att förändra en mest..

Hur känns det, du vackra? Meningslösa slogans, sitter de?






Kvalitet älskling, kvalitet.

Jag vet fortfarande inte hur jag ska orka med det här.. Att begå självmord verkar så lockande och så förlösande.. Jag förstår inte hur jag ska orka med det här. Hur länge till håller det på?! Hur mycket mer måste jag stå ut?!

Nu rörs gamla sår upp igen.... Dock nödvändigt.

Jag är fortfarande i ett kaos där jag inte riktigt kan acceptera det jag har gått igenom och det jag måste acceptera, jag förstår inte hur jag ska kunna orka gå vidare efter allt jag har varit med om. Jag förstår inte hur jag ska kunna ta dessa förluster, försöka kämpa vidare när jag gång, på gång, på gång, på gång, på gång, på gång, på gång, på gång, på gång, på gång, på gång, på gång, på gång åkt ner och gått ner i en ny vägg där verkligheten bara försvinner. Vad är poängen? Varför? Varför skulle man vilja leva när man tagit så mycket stryk? Är jag utvald för nått eller? Är det meningen att jag ska gå igenom det här för nått högre jävla syfte eller vad är poängen? Är det meningen att jag ska bli såhär nedtryckt? Jag har liksom vandrat över gränsen för att vara slut, min tomhet börjar sina. Så trött är jag.

Men en ljus morgondag kommer, så det är väl bara att kämpa på.

Kontraster och hieroglyf. Kumpaners last i stora last.

Tanken av att jag ska få avsluta en 4 årig lång depression, trauma, med ett par psykoser, borderline, att få avsluta det med en olycklig kärlek i den mest speciella människan jag träffat – som jag även mycket möjligt aldrig kommer att kunna bli vän med – jag är rätt trött alltså. Det känns som att mitt liv är slut. Varför i helvete ska jag ta det här? Det är slut bara, jag har inget liv. Jag har så svårt att acceptera att det här är jag nu, det här har jag gått igenom, och sen ska jag bara fortsätta. Till vad? Vad har jag att fortsätta till, mitt liv är ju slut nu? Vad har jag mer att utforska här i livet? Så fort jag tänker mig ett liv utan den här personen hugger det till i huvet. Jag vet inte hur långt tid det kommer ta för mig att återhämta mig, men tanken av att den här personen aldrig kommer att få veta vad jag har gått igenom får mitt huvud att kännas som att det ska explodera. Jag vet inte varför, den här personen har ju inte något med det att göra. Det känns som att mitt liv i Sverige inte spelar nån roll – det är inte bara svårt att skaffa nya vänner här, det är halvt omöjligt att träffa riktigt intressanta och roliga människor, människor som verkligen på sitt eget sätt är kreativa och karismatiska. Varför ska jag ta det här? Varför ska jag acceptera att det här är den nya mockenflock? VAD I HELVETE HAR JAG ATT VINNA PÅ DET HÄR?!?!? Jag har mått så jävla dåligt i mitt liv, jag orkar inte bara ta att jag aldrig mer får se den här personen och gå vidare. FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN ATT GÖRA MISSTAAAAAAAAAAAAAAAAG.. Jag orkar bara inte acceptera situationen och gå vidare, VARFÖR I HELVETE SKA JAG TA DEN HÄR JÄVLA SKITEN?! Vad är det för poäng att bara ta smärta efter smärta efter smärta efter smärta och gå vidare? Jag vet att det kommer att bli bättre, men är det nån jävel som jävlas med mig eller? Sitter gud där uppe och glor ner på mig som sin lilla krabat?

Det mest absurda i det hela är att det känns perfekt. Det känns verkligen som att jag passar in i mitt liv. Det är såhär det ska vara liksom.

Samtidigt känns det inte som att det är över, alla jävla smärtor.. Det känns som att det kommer att vara för evigt. Men jag vet att det går över.

Jag börjar långsamt acceptera mitt öde, ett liv utan denna kvinna.... Fan vad löjligt egentligen. Ja, hon är den mest unika människa jag nånsin träffat och det kan vara så att jag aldrig träffar nån som är lika unik igen i mitt liv, MEN DET ÄR EN JÄVLA MÄNNISKA?!?!?!?!? BITTEEEEERNACKEEEEEEEEE

Den mest karismatiska ja... ja....

Hon BÖR förintas. Just sayin'.

När man förlorat sig själv och förlorat andra – är det verkligen värt det?

Hatinihelvetet som jag måste ducka för, som en dum jävla grävling: varje gång denna jävla kvinna trycker på mig släcks mitt jag, grumligare och grumligare blir de mörka gruvgångarna.

Vad jag än gör nu är jag barnslig.

Livet gräver. Livets studsande kräver. De mognaste kvinnorna väver.

Jag vet inte om jag kommer att ta kontakt med den här personen i framtiden igen, om jag känner att personen inte gjort något oförlåtligt och jag inte känner att jag riskerar något emotionellt av att ta kontakt med den personen igen – då har jag en solid plan för att gå framåt.

Nu arbetar jag bara med avgrunden av att personen aldrig kommer att få vara i mitt liv igen.

Det är slut – hon ska bort.

När hon inte är i min åsyn längre vet jag inte.

Jag börjar känna den här tröttheten av livet igen. Inte på, av. En positiv syn på framtiden börjar försiktigt komma fram och jag vet att jag kommer må bra, men jag funderar fortfarande på om man inte bara ska slänga in handduken och tacka för sig och dra. Allt känns rätt slappt liksom, det känns inte som att saker spelar så stor roll. Leva eller dö.

Det gör det ju inte, rent filosofiskt, men min känslomässiga inställning till att fortsätta leva är som sagt slapp. :D Haha...



Får se vad livet i framtiden ger mig nu bara.